Man ska lyssna på sina föräldrar ibland. Det har jag sätt ett klart tecken på idag. Igår efter träningen mådde jag skit. Tre ispass. Det betydde att jag tränade lite mycket och jag hade varit i ishallen hela helgen. Eftersom mina lungor ute tål kyla och jag har försämrad lungkapacitet+ astma så var det för mycket och jag hade ont u lungorna. Mamma sa då att vi skulle åka till läkaren. Men va sa jag Nej! I morse orkade jag därför ute upp ur sängen så det blev ingen spanska. Så gick jag till idrotten och orkade ingenting så jag fick en akuttid hos min härliga läkare. Han gjorde tester och jag hade en lungkapacitet på ~40% vilket inte är så bra.
Därför fick jag sitta och inhalera medicin i gasform i fem minuter. Problemet är att det är så starkt att man blir yr, snurrig, skakig och stirrig. Jag trodde att jag skulle klara mig själv till skolan men det gjorde jag inte. När jag var vid heden(100m från läkarn) kände jag att jag var rädd och inte vågade gå själv.
Jag visste inte vem jag skulle ringa men jag visste att om någon skulle orka bära mig eller något om det skulle hända något var jonte så han kom snabbt dit och hjälpte mig. Min räddare! Vet inte vad jag hade gjort om jag inte hade haft honom som kompis. Tusen tack till honom!!
Nu mår jag lite bättre men jag är fortfarande lite skakig inte lika mycket mina händer skakar ingenting i jämförelse med då.
Det sorgliga är att jag är tvungen att jag inte får träna utan ska vila. Egentligen några veckor. Men jag ska försöka nästa vecka om jag mår bättre. Men först ska jag överleva julshowen för den ger jag bara inte upp!!
Nattinatti!! :)

Ps. Gammal bild! ;)